För flera decennier sedan var skidskyttet ett alternativ för de som inte riktigt når den absoluta toppen inom längdskidåkningen. Nu väljer flera av den andra sportens stjärnor att ta klivet över till skidskyttet. Förhållandet mellan dessa nära besläktade sporter har förändrats mycket under åren och hur det kommer att se ut i framtiden är således inte självklart.

Anamarija Lampic är den senaste i en lång rad längdskidåkare som valt att lämna sporten för att i stället sätta på sig ett gevär och satsa på skidskytte. 

Bytet är ett ganska naturligt sådant i den meningen att skidskytte bygger på längdskidåkning som kombineras med ett skyttemoment för att skapa sporten. Bytet är inte som att en gymnast skulle börja satsa på maraton eller en fotbollsspelare skulle börja spela tennis. Sporterna är väldigt nära besläktade inte bara i utförande utan även kulturellt och geografiskt. Det är samma regioner där tävlingar och träning äger rum och det är i många fall samma folk som jobbar med och är involverade i båda sporterna. 

Om vi tittar tillbaka i tiden så genomfördes bytet främst av åkare som inte riktigt var med i den absoluta världseliten. Det var starka åkare som valde att ta på sig geväret men det var inte åkarna som slogs om medaljer i den då betydligt större sporten längdskidor som gjorde detta. Det kanske mest kända exemplet i Sverige är Magdalena Forsberg som vid 26 års ålder lämnade längdskidåkningen för att börja resan mot att bli bäst i världen i skidskytte. ”Magda” var med och tog en stafettmedalj i längdskidåkning redan 1987 i Oberstdorf men lyckades inte ta nästa kliv och valde efter några tyngre år, 1993, att byta till skidskytte. 

Bytet skulle visa sig minst sagt framgångsrikt. Efter bara några år hade hon vunnit VM-guld och den totala världscupen och innan allt var över hade hon flest världscupsegrar i historien och totalt 15 VM- och OS-medaljer. 

Efter Magdalena Forsberg följde namn som Björn Ferry och Anna Carin Zidek som efter mer eller mindre framgångsrika satsningar på längdskidåkning nådde stora framgångar som skidskyttar. 

En anledning till att så många började med skidskyttet sent var att sporten inte hade samma bredd som längdskidåkningen. Det fanns inte möjligheter att testa på skidskytte i unga år på många platser och intresset för sporten i Sverige före Magdalena Forsberg var inte överdrivet stort. Att skidskytte är svårare att börja med och utöva är en naturlig konsekvens av att det är en mer komplex sport. 

Det räcker inte med en skogsslinga och lite snö utan det krävs en skjutvall, utröstning och kunskap för att kunna använda vapnen. Konkurrenssituationen inom skidskyttet var som sådan att det gick att sadla om från att vara en bra längdskidåkare till att vara en väldigt bra skidskytt ifall man kunde i tillräcklig utsträckning bemästra skyttet. 

Under en period var det inte så att åkare lämnade skidskyttet men ett antal skidskyttar gästspelade i de traditionella skidspåren. Ole Einar Björndalen körde längdskidor under OS i Salt Lake City 2002 och Lars Berger vann VM-guld några år senare. Dessa gästspel visade att skidskyttarna höll en väldigt hög nivå, skidåkningsmässigt men de upphörde nästan helt för ungefär tio år sedan. 

Något annat som förändrades var att vi i Sverige började få fram fler skidskyttar som redan från tidig ålder utövade sporten. Det var inte längre åkare som aldrig skjutit när de fyllde 20 utan det nya ladslagsåkarna hade redan i ungdomsåren fokuserat på både skytte och åkning. Sporten såg dock fortfarande åkare som valde att byta från längdskidåkningen men dessa började komma från allt högre delarna av resultatlistorna. 

Av dessa sticker två ut. 

Denise Herrman gick från att ta OS-medalj i stafett och från att vara en av världens bästa sprintåkare till att satsa på skidskyttet vilket nu belönats med ett olympiskt guld under den gångna säsongen. Mer än Herrman sticker dock Stina Nilsson ut. I jakten på nya utmaningar lämnade hon sin plats som välden bästa sprintåkare, efter att ha vunnit guld i både VM och OS för att i stället bli skidskytt. Denna tradition förs nu vidare av ytterligare en superstjärna längdspåren som byter till skidskytte i form av Anamarija Lampic från Slovenien. 

Stina Nilsson efter att ha tagit sig upp på prispallen vid världscupen i Finland. Foto: Bildbyrån

Varför sker dessa byten? Om det är något som är tydligt så är det att det inte är av samma anledningar som ledde exempelvis Magdalena Forsberg till att göra det samma för 25 år sedan. Är det bara så att åkarna letar nya utmaningar eller säger det något om sporternas förhållanden till varandra? 

Skidskyttet betalar idag ut klart mer prispengar än vad världscupen i längdskidor gör. Exempelvis får en åkare som kommer på tjugonde plats i ett lopp dubbelt så mycket av IBU som av FIS. På kontinenten fyller skidskyttet läktarna vecka ut och vecka in genom hela vintern medan längdtävlingarna drar klart mycket mindre publik utanför Norden. Även i de svenska TV-sofforna har skidskyttets popularitet vuxit så att det nu matchar den traditionella vintriga nationalsporten. 

Vad detta visar är att statusen på sporterna är och har varit i rörelse och det blir således naturligt att vissa åkare väljer att satsa på den sport som är på uppgång. Kommer vi i fortsättning se ännu fler som går samma väg som Lampic och Nilsson eller kommer flödet mellan sporterna att stanna av? 

Kommer allt fler talanger välja skidskyttet redan i unga år så att konkurrensen blir för stor för att åkare ska kunna lyckas med bytet? Förhållandet mellan längdskidor och skidskytte har länge varit i rörelse och svaret på dessa frågor kommer således framtiden att få utvisa. Det är dock tydligt att längdskidåkningen står inför en stor utmaning om fler stjärnor främst från Centraleuropa lämnar sporten. För att inte allt endast ska handla om åkare från Norden måste FIS lyckas bättre med att behålla de talanger de redan har.