Berättelsen om damers deltagande i Vasaloppet är en sällsam historia. Margit Nordin blev den första, och också enda damåkaren på över 50 år att ta sig sträckan mellan Sälen och Mora. Idag är det på dagen 100 år sen hon genomförde bedriften. Här är historien om henne.

Den fjärde mars 1923 blev Margit Nordin från Grängesberg den första kvinnan att genomföra Vasaloppet. Hon bestämde sig för att åka de nio milen när hon läste om 1922 års premiärupplaga av loppet i tidningen.

I Vasaloppets linda existerade ingen paragraf som förhindrade kvinnor från att delta. Så när hennes anmälan ankom Vasaloppsarrangörerna fanns det till deras förtvivlan inget de kunde göra för att stoppa hennes medverkan. Att en kvinna kunde tänka sig att genomföra denna nio mil långa prövning hade aldrig slagit dem.

Idrottsbladet kommenterade nyheten om Margits deltagande i takt med att den spred sig. 
”Det blir något av cirkus och skådespel över Vasaloppet med kvinnligt deltagande och den cirkusdoften får inte vidröra vår enda tävling byggd på historiska motiv. Som väl är finns det även i Mora omdömesgilla ledare som äro av samma åsikt.”

Så, kritiska röster till trots, stod hon som första damåkare på start, 1923. Som ensam kvinna bland 160 män. 

10 timmar, 9 minuter och 42 sekunder

Margit var ingen ovan skidåkerska. Hon arbetade som gymnastiklärare och sjukgymnast i Grängesberg, och hade patienter på långa avstånd från sin sjukstuga. En patient, 15 kilometer från hennes hemvist, besökte hon varje dag under en längre tid. Besöken innebar tre mils skidåkning dagligen.

Den skepsis som getts uttryck för på förhand, från media och arrangörer, fanns det inget av på startlinjen i Sälen. Margit upplevde sina medtävlande som trevliga och tillmötesgående. Hon fick bland annat hjälp med vallningen av två militärer från Falun, och en större karl erbjöd sig vakta dörren när hon behövde smita på dass innan loppet.

Redan klockan sex på morgonen lämnade åkarna Sälen med sikte på Mora. Det rådde vissa tvivel om Margit fortfarande fanns kvar ute i spåret, när åkare efter åkare nådde Mora, utan att ha sett till henne. Men så småningom kom lugnande rapporter om att hon visst var påväg. Åskådarleden stod fortfarande täta när Margit som sista åkare passerade mållinjen på tiden: 10 timmar, 9 minuter och 42 sekunder.

Efter loppet berättade Margit för intresserade åhörare hur hon upplevt loppet.
”Jag har aldrig åkt en så lång sträcka förr, men jag måste säga att det inte var så farligt som jag väntat.” 

Hennes skidvana från jobbet hade hon kompletterat med träningsturer på upp emot sex mil, något hon upplevde hade härdat henne.
”Jag kände mig knappast mera pressad av att gå den här tävlingen än jag brukar göra på mina träningsmarscher” konstaterade hon. 

Däremot så hade den hårda öppningsfarten gjort att hon vid en gård i Mångsbodarna varit tvungen att ta igen sig och få i sig en bit mat. 
”Efter det gick det galant” beskrev Margit.

När hon på äldre dar återgav sin upplevelse av loppet så avslöjade hon att hon åkt med papiljotter i håret under merparten av tävlingen. Hon ansåg att om hon kommit till mål och sett sliten och utpumpad ut så hade folk som var mot hennes medverkan fått vatten på sin kvarn.
”Folk hade säkert sagt: ’Såg ni, så hon såg ut’”.

Efterspelet

Margit tilldelades ett hederspris för sin insats, men Idrottsbladet var mindre imponerade och stod stadigt i sin ståndpunkt: inga damer borde i framtiden få delta i Vasaloppet.

”Nio mil är för långt för en kvinna. Det blir ingen tävling, det blir ett onödigt uthållighetsprov, och man kan inte vara säker på att alla som vilja försöka sig på uppgiften lika lyckligt komma att gå i land därmed. Ty nästa år komma många flickor som vilja starta – var lugna för den saken. Men de måste nekas.”

Det var inte bara Idrottsbladet som riktade kritik mot Margit Nordins deltagande. En anonym insändare i Mora-Tidningen uttryckte ”…att det aldrig blir någon ordning med fruntimmer”. 

Margit själv motsatte sig givetvis dessa åsikter. Hon ansåg i och för sig inte att hon åstadkommit något märkvärdigt och påpekade samtidigt att det vore korkat att förbjuda kvinnors deltagande eftersom det uppenbart ökat intresset för loppet.
”Nästa år måste vi bli många” fastslog hon.

Men det blev inte fler kvinnor i 1924 års Vasalopp. Åtta dagar efter att Margit genomfört loppet beslöts av Vasaloppsarrangörerna i och med ett styrelsemöte, att kvinnor inte skulle få starta i kommande års lopp. I protokollets paragraf 8 skrevs: ”En framhållan om att förbjuda damer tillträde bifalles enhälligt.” 

Åren gick. Damer tilläts inte officiellt att åka Vasaloppet förrän år 1981. Öppet spår öppnades för damer 1979 och först 1997 så korades en officiell damsegrare när damerna fick en egen tävlingsklass.

2022 startades initiativet #VASANFORMARGIT med målet att fler kvinnor skulle anmäla sig till 2023 års Vasalopp. Läs mer om initiativet här.